Tomas Tobé om verkligheten bakom den radikala lagändringen i adoptionsfrågan:

Att tillhöra Sveriges lagstiftande församling innebär ett pågående arbete med att identifiera samhällsproblem, opinionsbilda och vinna majoritet för förändringar som sedan beslutas i kammaren. När årets Pridevecka nu inleds finns det all anledning att särskilt glädjas över år 2009 som innebar en viktig lagstiftningsförändring genom att könsneutrala äktenskap äntligen röstades igenom av en stor majoritet av riksdagsledamöterna. I spåren av det följer nu även en viktig och nödvändig process inom samfunden där förhoppningarna särskilt ställs på att Svenska kyrkan i höst visar sig vara moget att slå upp portarna för samkönade par som vill gifta sig.

En lagstiftnings utformning är givetvis viktig men ännu viktigare är hur den fungerar i praktiken - för verklighetens folk som kanske Göran Hägglund hade uttryckt det. Tyvärr är det nämligen inte alltid som ambitionen med en lagstiftning och utfallet i verkligheten håller ihop. Ett tydligt exempel är faktiskt en annan viktig hbt-reform som blev lagstiftning redan den 1 februari 2003. När beslutet fattades om att även samkönade par som ingått partnerskap skulle ges rätten att prövas som adoptivföräldrar var det en stor framgång men vad har egentligen skett sedan dess?

Principiellt råder det inget tvivel om det var viktigt för att Sverige skulle sluta att behandla homosexuella som en andra klassens medborgare i adoptionsfrågan. Det öppnade upp för en stark utveckling genom att många så kallade närstående adoptioner, där ena partnern redan är förälder till barnet, ägt rum och för att normalisera det faktum att barn redan lever i familjer med samkönade par. Allt detta är positivt men trots att det gått hela sex år har inte ett enda samkönat par fått möjlighet att adoptera. Det är inget annat än ett misslyckade och visar att reformen inte fått önskat genomslag i verkligheten.

Det finns många homosexuella par som längtar efter och vill utöka sin familj med barn. Att lagstiftningen inte sätter upp något hinder för detta är en sak så länge problemet uppenbarligen kvarstår. Sanningen är att det i praktiken finns mycket kvar att göra för att homosexuella par ska kunna adoptera, såväl nationellt som internationellt.

Länge har diskussionen sopats under mattan i Sverige genom att det kallt konstaterats att det inte finns några givarländer som accepterar att barn skulle adopteras av svenska samkönade par. Det duger inte längre även om det är sant. Vad som behövs är en utvärdering och ordentlig diskussion om hur den lagstiftningen som Sveriges Riksdag beslutade om ska införlivas. Vilka är de kvarvarande praktiska hinder och attityder som både i det öppna och fördolda gör att samkönade par aldrig blir aktuella för adoption? Det sker varje år nationella adoptioner och innan Sverige beklagar andra länders agerande vore det välkommet om åtminstone den möjligheten i realiteten öppnade upp sig för samkönade par.

Vidare har fortfarande ingen av de svenska adoptionsbyråerna kontakt med någon organisation som accepterar homosexuella som adoptivföräldrar för internationella adoptioner. Det borde tala för ett mer aktivt arbete med att knyta relationer och arbeta med attitydförändringar direkt gentemot andra länder och organisationer. I allt fler länder går utveckling dessutom mot en ökad öppenhet och tolerans i frågan vilket borde kunna resultera i en möjlighet till internationella adoptioner tidigare än vad som framgår idag.

Det är även viktigt att myten om att ett heterosexuellt par per automatik är bättre föräldrar än ett homosexuellt par begravs. Inga studier i världen visar på ett sådant utfall och det är därför särskilt viktigt att kommuner och adoptionsbyråer inte exkluderar homosexuella i ett för tidigt stadium i processen.

Den svenska benägenheten att hellre fosterhemsplacera barn som far illa istället för att möjliggöra för adoption i ökad utsträckning borde också ifrågasättas mer. Resultatet för fosterhemsplaceringar i Sverige är varierande och det finns många uppmärksammade problem. Personligen ser jag gärna en förändring till att fler barn hamnar i livslånga och trygga relationer hos såväl heterosexuella som homosexuella par före skiftande familjehemsplaceringar.

För ett år sedan fick jag äran att invigningstala när filmen "Patrik 1,5" visades under Prideveckan. Filmen blev sedan en stor publiksuccé över hela landet genom att med både humor och allvar påvisa samkönade pars svårighet att adoptera. Jag hade då förhoppningar om att en debatt skulle väckas som satte fokus på att dagens lagstiftning bara är fiktion för homosexuella. Tyvärr uteblev den. Min förhoppning är därför att årets Pride kan fungera som startskottet för att på bred front återigen vinna frågan om samkönade pars möjlighet att adoptera.

Inom en snar framtid hoppas jag kunna konstatera att de första adoptionerna ägt rum. Det skulle i sådana fall innebära att Sverige fått fler lyckliga barn och föräldrar samt en lagstiftning som fungerar i verkligheten.

Tomas Tobé
Riksdagsledamot moderaterna

Tomas blogg http://tomastobe.blogspot.com/